Jag bor i staden där röda dubbeldäckare är vardagsmat, där sirener hörs dygnet runt, där turister kryllar och har konferenser mitt i vägen och där Ben är någon man vill ta en selfie med. I staden kan man träffa kändisar, oftast gjorda i vax och man kan shoppa sig galen på Oxford Street. Människor trängs, springer till tunnelbanor och blir stressade över att de missat tunnelbanan, även fast det kommer en mot samma destination om två minuter igen. Människorna här är i rörelse, ständig rörelse, och inget står still. Busskortet heter inte busskort, det heter oystercard och jag har precis lärt mig att man kollar åt "fel" håll innan man går över vägen. Livet är helt enkelt lite mer spegelvänt här. Men spegelvänt är bra. Förbannat bra.

 

Jag är en timma bakåt i tiden men samtidigt är jag här och nu. Jag är här och nu med en familj jag trivs så himla bra i, där jag jobbar med en tjej som jag har så kul med även fast hon knappt är två år. Jag har vänner här som är så himla betydelsefulla och underbara. Man behöver inte bo fem minuter från varandra, det funkar i alla fall. För staden är stor, vi är stora och vi alla är här. Vi är här både för och med varandra, gör saker i och utanför staden och lever i samma tidszon. Tidszonen som spelar roll för oss, våra äventyr och vår närvaro. Vi är här, här tillsammans.

 

Jag är här, här tillsammans med alla teälskande  människor som kör på "fel" sida vägen och som alltid frågar hur någon mår, utan att vara obehagliga, flirtiga eller mysko. Jag är här med människor som inte är rädda för att sätta sig på tomma säten bredvid någon, människor som är kapabla till att inleda en konversation med vem som helst utan att känna sig fel eller att få den andra personen att känna sig fel. För alla här har en connection, en connection som är som en stark kedja. För vi alla här har någonting litet gemensamt någongång. Det spelar inte någon roll om det är att vi har observerat samma person eller ställer barnvagnar bredvid varandra. Vi är ett.

 

Jag är nöjd med staden jag nu kallar min. Jag är nöjd över att den är stressig, har dubbeldäckare, människor i rörelse och sirener som tjuter dygnet runt. Mina mungipor dras uppåt varje gång jag ser någon missa tuben eller varje gång någon börjar prata med mig utan att ens veta något litet om mig, för den svenska bekvämlighetszonen med tillhörande bubbla existerar inte här. Vi alla är under samma bubbla, bubblan London. Som jag, min värdfamilj och mina vänner har lyxen att kalla vår stad.

 

Allt "fel" är rätt, allt "konstigt" är normalt och allt du någonsin kan drömma om finns här. Så länge det inte handlar om människor och saker i en annan tidszon än din.