Ibland känns det som om det var för en vecka sedan jag fick smset från min värdmamma där det stod att hon just kom på att jag varit här i precis en vecka och att de var så glada för det. Jag sitter här i samma säng, i samma stad i samma land och det har nu gått sex månader. Jag har varit här i staden jag älskar i en familj jag verkligen tycker om (där allihop är aningen galna och så himla fina och såååååå omtyckta) i ett halvår. Förstår verkligen inte att jag har varit här i ett halvt år.

 

Vad har hänt med tiden? Sedan när gick ett halvår så, så, så himla snabbt att man inte ens hann reagera på det? Vet ni hur mycket jag hunnit med, men ändå hur lite jag faktiskt gjort? OCH VET NU HUR SNABBT EN TVÅÅRING UTVECKLAS ELLER????????

 

Ja, det är sjukt, s-j-u-k-t. När jag kom hit för sex månader sedan hade jag ingen aning om hur stort London var, hur mycket det fanns att göra och att IKEA och doften av kanelbullar skulle kunna göra en lyckligare än någonsin, bara för en stund. Jag hade ingen aning om så himla mycket saker, men oj vad mycket man både växer i sitt tänkande och i sig själv under ett halvår. Jag har lärt mig saker, saker som jag aldrig hade lärt mig om jag inte gjort detta valet att åka som au pair. Jag har känt genuin lycka, dansat mig glad, haft roligare än någonsin och blivit kär i en stad igen och igen. Det är egentligen fortfarande surrealistiskt att jag sitter i London och bor här. Eller ja, bor och bor, jag bor snarare här tillfälligt. Men snart gör jag inte ens det, för under dessa sex månader har även jag och min superduperunderbara bästis bestämt oss för att skaffa lägenhet tillsammans också. Så snart måste vi fixa NI och allt sånt, men vi behöver inte stressa, vilket är så skönt!

 

Under dessa sex månader har jag verkligen slängt in mig i vuxenlivet, med början så fort jag kom hit. Jag skaffade ett bankkonto utan hjälp från mamma som jobbar på bank och har alltid fixat bankgrejer åt mig och förklarat. Men jag fixade det själv, utan någon hjälp. Mobilabonnemang, Spotify och busskort är nu något jag betalar själv, för mina egna pengar. Och samtidigt i det vuxna jag som jag kastades in i har jag ansvar för en tvååring. Plötsligt har nästan 20åriga Frida blivit proffs på trotsålder, blöjbyten och konsten att underhålla en liten skrutt på två år.

 

När vi ändå pratar om små skruttar är det sjukt egentligen hur mycket E har utvecklats under tiden jag varit här. Hon har gått från en liten 1,5 årig skruttis som pratade lite, skrattade mycket och sov såååå länge till att vara en liten människa. Hon är ett barn, en liten person med personlighet som pratar massor, skrattar mer och är lite trotsig. Hon har också vuxit, både på längden och i sig själv. Busungen, hon som inte är någonting annat än E. Ingen lurifax, ingen skrutt, ingen kladdmaja, ingen gosunge, ingen tvärtemot, ingen Alfons Åberg. "Jag är E" får jag till svar varje gång. Hon har liksom inte på sig body längre, utan riktiga tröjor. Det var inte så länge sedan hon var lika lång som Papis, men alltså hon är längre än papis nu. Vill aldrig lämna henne, sötungen. Kan vi fortsätta gå på musik grupper när jag är 30 och du är 13? Fortsätta äta pasta pesto varje onsdag till lunch och fortsätta åka på utflykter på tisdagar? 

 

Jag kan nog inte riktigt komma över hela det här, jag menar, det är ändå lite overkligt. Overkligt att jag sjunger barnlåtar, bråkar om blöjor och lever i London. Jag känner mig inte ensam och har inte gjort det någon gång under dessa sex månaderna. Jag hittar utan karta, jag är lite mer självständig och jag bor med min Londonfamilj, som är mer som bästa vänner för mig, fast äldre. Visst är de lite extraföräldrar, men inte så föräldriga. Vi pratar om allt, verkligen allt. Vi skämtar om saker, umgås, dricker vin, äter asgod mat varje dag, skrattar tillsammans, lånar smink och hårgrejer av varandra och matchar ibland med randiga tröjor i samma färger helt omedvetet. Men det är sådant som gör mig glad, glad på riktigt.

 

Jag är lycklig med mina tjejkompisar, min lilla söndagssquad och allt som tillhör det. Kvällsdejter på Nando's, sleepovers, day trips till Brighton och massor av prat och promenader. 

 

Imorgon firar vi ett halvår, sex månader. Jag och London, och allt vad det innebär.