Det skrämmande med att ta steget bort från tryggheten i skolan om 35 dagar och hemifrån om 74 dagar är att jag redan nu kan sätta fingret på exakt vad och vilka som kommer att stå kvar när jag åker och som fortfarande väntar när jag kommer hem. Jag vet vilka som kommer att släppa taget, som kommer låta andra människor ta över från där den och jag släppte. De som kommer låta livet ta vidare och inte bry sig mer, de som kommer sakna så mycket att de får abstinens och de som kommer glömma bort allt. Det hemska med att jag vet, är att jag redan nu kan börja se det. För när det väl händer, ja då märker man att allt kommer att slitas ifrån en på ett eller annat sätt, typ som när du håller för en vattenslang och sedan släpper (typ som i den sjukt dåliga liptonreklamen där de jämför att öppna en tepåse med konfetti och vattenslang, ja den!). Det är precis så det känns, vilket är både hjärtskärande och skönt, beroende på individerna det handlar om.

 

Det kanske kommer vara skönt att kunna släppa vissa människor, speciellt de som typ tagit en selfie medan de egentligen skulle tagit emot en fallande Frida, de som har låtsas agerat vänner, de som jag funkat som någon jävla backup åt, de som trott att det bara går att höra av sig någon enstaka gånng och de som verkligen inte kämpat för någonting utan tagit allt för givet. Men de andra då? De som brytt sig, men inte bryr sig längre. De som kämpat men gett upp för att jag flyttar, de som var nära men som nu börjar undvika en, de som har varit allt för en själv och jag har varit lika mycket tillbaka till. Det kommer vara ett jävla helvete att se alla dem vända om och gå vidare. Vissa har börjat undermedvetet för jättelänge sedan, andra börjar medvetet för att det ska trappa av och man inte ska ha ont av det. Men det gör det, ont alltså. Så jävla ont som skavsåren man får när man har nya Martens och ska gå in dom. Så jävla ont gör det.

 

Men det kommer vara ett helvete att se vissa gå, med den fulla medvetenheten om att det är jag som har lämnat ett fett jävla skavsår hos dem. Tjejerna som jag hämtar, med lycka i kroppen för varje steg närmre skola och dagis jag kommer varenda onsdag, jag vet att det tär på dem så himla mycket. För vem ska kunna ge allt detdär extra? Vem ska dansa i utklädnad med dem, låta deras ben dingla ner från diskbänken medan det steks pannkakor och vem ska kunna rita hejdlöst samtidigt som det bes i flera minuter om att "Emil, jag vill höra Eeeeeeeemil".

 

Sen har vi de tappra människorna som kommer att stå där redan innan, tjata och prata om vad jag har med mig eller har missat i packningen, de som kommer kunna säga exakt vilket datum de kommer och hälsar på mig, de som kommer tjuta av lycka när det är Skypedags, de som vet exakt vad jag saknar hemifrån och skickar det redan i den sekunden jag tänkt det, de som kommer krama mig hejdå i evigheter helt enkelt. Guldklimparna och kämparna. Det är er som det kommer gå åt en himla massa timmar åt under nätterna när jag inte kan sova.

 

Alla ni tillsammans: skithögarna, kepssnubbarna, alla ni äckliga och spydiga personer i kassakön på jobbet, barnen på jobbet som lyser upp när man ger happy mealen till dem direkt, äckelsnubbarna som skickar dickpics, de som inte har brytt sig, jobbarkompisarna, de gamla crusharna, de obesvarade crusharna, crushen nu, idioterna, vännerna, bästa vännerna, idolerna, mamma, pappa och lillen. Det är ni som får mig vilja göra detta så himla mycket, men ändå vilja kräkas innan jag går på planet.

 

För allt är en skräckblandad förtjusning. Det kanske är på flygplatsen, efter säkerhetskontrollen, som jag hittar mig själv. Det kanske är i London jag upptäcker att jag egentligen inte gillar något eller på Costa som jag inser att fan Frida, detta, detta är du. Just nu är jag dock bara förvirrad och ledsen, lite småarg med. För även fast jag ska ge mig ut på värdlens äventyr som jag har längtat efter i hur många år som helst, så är det ganska jobbigt. Men jag vet att jag kommer över det snart, för innerst inne är jag en jävla superwoman. Jag, tillsammans med exakt alla andra hjältar runt mig, är för jävla stark och bra.