Kära John Green, du vet verkligen hur man ska göra för att få någon bli så tagen att man inte ens kan koncentrera sig på att dricka den svindyra biodrickan och popcornen som man har köpt för att gåpå bio (för det är ju ett måste). Både drickanoch popcornen som var halvuppdrucken och halvuppätna redan när bioreklamen började närma sig sitt slut. 

 

 

Mitt stadie just nu är en blandning mellan att vara ok och gråtfärdig. Jag förstår verkligen inte hur man kan vara i detta stadie efter ett dygn? Dessutom förstår jag inte hur sjukt jävla underbar en film kan vara. Kärlek, cancer, metaforer, Amsterdam, sviniga författare, lungor som suger på att vara lungor och död. Hur fan kan man lyckas klämma in en bergochdalbana i en text i en bok och sedan överföra den så himla perfekt till en film? HUR? dET GÅR VERKLIGEN INTE ATT FÖRKLARA. Hur kan man hitta skådespelare som är så exakta och perfekta i rollerna? Hur kan man få låtar att passa in så perfekt? Hur kan man riva upp alla känslor på en och samma gång inuti en hel biosalong? HUR är det ens möjligt att inte gråta. Det släpper bara sådär och så kommer alla känslorna, allt kommer bara samtidigt. 

 

Om ni inte redan förstått det har jag tagit mod till mig, skakat och varit nervös från stunden jag satte mig i biostolen och jag har gråtit floder av känslor, ångest och kärlek till The Fault In Our Stars.

 

Se den, gör det bara. Men låt boken riv upp er ordentligt först så att  ni absolut inte kan gå ut på en hel eftermiddag utan sitter inne på ett hotellrum när det är 40+ utanför och ni är i ett tropiskt land.