Jag tänker för en sekund, för ett blogginläggs skull vara seriös och lägga fram något jag absolut inte var beredd på skulle hända, i alla fall inte så extremt som det hände. Och jag ska säga som det är; jag fick en panikångest attack. Jag, på en klubb, bland människor, bland Linn, helt oväntat. Men det hände. 

Jag har nog aldrig varit så rädd och så undrande på samma gång. Det går inte att förklara vad och hur man känner helt enkelt. Jag vet att jag brukar förklara känslor på ett någorlunda bra sätt; kärlek som känns som sockerdricka i hela kroppen och så vidare. Men inte detta, det går inte riktigt. För samtidigt som alla känslor kommer samtidigt i ett ganska konstant flöde kommer ingenting alls. Jag känner allt och jag känner inget. Men just där och just då hände det, helt oväntat. 

Jag brukar få en slags känsla när jag vet att det är på väg, panikångesten alltså. Min puls brukar gå upp, jag blir orolig och jag blir som jag blir när jag är stressad, samtidigt som jag blir helt bestämd på vart och hur jag ska ta mig någonstans. För 99 gånger av 100 vill jag bara hem, bara skärma av, känna mig bekväm. Känna mig hemma. 

Men vaddå, hade du inte kul? Var du med fel människor? Blev du lämnad? Hade ni bråkat? Längtar du hem? Nej nej nej nej. Jag hade mitt livs bästa kväll. Ska jag vara ärlig hade jag roligare än studenten. Jag hade the time of my life, även om det låter cheesy. Det är sant. 

Alla förstår inte hur det känns eller vad som händer, jag har praktexempel på det. På folk som säger alltifrån att "det går över" till "det är väl ingenting?!". Men för mig är det det. Jag är glad att Linn var där, att hon hjälpte mig. Vi andades, hon pratade, kramade och var lugn. Hon var mitt lugn denna gången, den som tog hand om mig. 

Jag vet att jag aldrig har pratat om detta, utan mer hållit det inom mig. För det är inte många som förstår eller har förstått heller för den delen. Och det är väl också en av anledningarna till att jag och Emma, tjejen som har blivit min allra bästa vän (någonsin), pratade om detta idag i podden. Det måste uppmärksammas, till 1000. Men just idag räcker det med att jag skriver, och berättar. Berättar att jag inte vill ha några kommentarer, meddelanden eller någon som tycker synd om mig. För jag vill bara berätta hur det har varit för mig, berätta att det inte behöver synas på utsidan för att det någon gång ska brista på insidan och tårarna ska rinna i vad som känns som evigheter i en situation som känns som en evighet där alla i hela  världen stirrar på just dig. Men för dom är du bara någon som har mascara rinnandes ner för kinderna.