Det finns massor av saker som får människors hjärtan att fullkomligt explodera på alla sätt och vis. Ibland har vi turen att det exploderar av lycka och kärlek och ibland så exploderar det, går sönder och gör så ont för att vi brister inuti. 

 

Vi brister av en rad helt olika saker som skiljer sig från hjärta till hjärta. Det som gör ondast hos den ena gör kanske inte lika ont hos den andra. Det är som en oändlig smärtskala helt enkelt. En smärtskala där vi inte vet vart vi hamnar, men samtidigt inte vet varför.

 

Längs smärtskalan och det som någon gång kommer exploderar går vi mer eller mindre hand i hand med något slags explosivt som vi innerst inne vet vad det är men som hjärnan och hjärtat på något sätt trängt bort. För vi tränger bort saker, helst så långt bort som möjligt när det kommer till en bristningspunkt, då vet vi plötsligt inte vart vi ska ta vägen istället. Då vet vi inte om vi ska stanna i nuet och bara invänta en kraftig explotion eller om vi ska ta med det viktigaste tänkbara och fly längre bort än någonsin för att låta det explodera.

 

Jag tror jag är någon stans mitt emellan att brista totalt och explodera, jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.