Så var det dags igen, dags att åka hem. Vet inte om det är acceptabelt att kalla det för hem än, jag bor ju inte där på riktigt? Fast på sätt och vis gör jag ju det, så ja, jag ska väll ändå hem. Hem till London.

 Men nu har jag ju ändå varit hemma över jul, hemma hemma i 10 dagar. Hemma där mamma, pappa och lillen bor, hemma där det inte finns någon tunnelbana, hemma där allt är som vanligt och hemma där det snöar rejält och lägger sig på en natt. Hemma där min säng numer är för mjuk och hemma där jag har ett nummer som börjar med +46. Det har varit så förbannat skönt att inte göra någonting, släppa jobbet lite och tänka om när det gäller hur mycket saker kostar. När man kommer tillbaka så inser man hur mycket språk man tappat och ersatt och framförallt hur mycket saker man tar för givet. Jag har inte bara kunnat gå till bussen i hopp om att det kommer någon om 10 minuter, för det brukar finnas minst 3 alternativ att ta sig till samma plats från Hackney Central, vissa sätt är mer krångliga och tar längre tid än andra, men det finns 2 andra alternativ om ett skulle skita sig liksom. 

Jag har som sagt verkligen slappnat av hemma och spenderat massvis med tid med min gosiga familj. Vi har gått på stan, käkat lunch, skrattat, kollat film, somnat i soffan, hittat hur många hundra gamla kort som helst, firat jul, klätt granen, uppskattat att spendera tid tillsammans, gått mer på stan, varit nöjda med fynd från mellandagsrean och gråtit en skvätt också. Men mest bara myst och varit himla nöjda med livet. Och framför allt käkat mammas mat (inklusive hennes bea, vilket är typ det godaste som finns). En mysig jul fick jag också, sådär på köpet, haha! Är helt enkelt nöjd med hur pass mysigt det var hemma. Och typ skönast av allt är väll att jag äntligen ser igen, så vinkar ni på långt avstånd ser jag nu mer vem det är, hahaha! Fick med mig ett par linser hem från optikern, vilket var himla snällt, även fast det är lite fel styrka på den ena linsen, men vad fan. Jag kan läsa på långt håll nu och slipper ha mina kompisar som läser vad det faktiskt står på skyltar osv, hahaha!

I skrivande stund sitter jag några tusen meter upp i luften med mensvärk och någon framför mig som har badad i sådär mycket parfym så att det kliar i både ögonen och näsan. Men jag landar snart, så det är nemas problemas egentligen.

Jag är glad över att det har gått lite mer än 5 månader sedan jag satte mig på ett plan till London själv för första gången. För ett år sedan hade jag klart alla papper, nästan i alla fall. Fattar fortfarande inte att jag faktiskt bor i London, för jag har nog kommit fram till att jag gör det nu. För ett år sedan försökte några av mina tjejkompisar stoppa mig, men de lyckades inte. För jag sitter verkligen här nu och ångrar inte en sekund av något jag har gjort på denna egentligen ettåriga resa. Jag ångrar inte hur nervös jag var över intervjun på STS, jag ångrar inte hur noga jag var med alla papper och jag ångrar inte ens hur fel jag sa på intervjun hos Heavenly. Jag ångrar inte alla frågor jag ställt till STS som jag då tyckte var dumma, för de svarade på mina frågor i alla fall. Jag är så nöjd med mig själv, min familj, min Londonfamilj, mina val, mina vänner och staden jag nu kallar hem. Alltihop är toppen, för jag kan åka hem och pussa på mamma, överraska pappa och krama lillen några dagar åt gången i alla fall. De kommer alltid vara där oavsett vad, det vet jag.